Första gången vi träffades var det så perfekt, jag kollade på dig i smyg och ibland så fångade du mig kolla på dig med. Helt generad tog jag ner huvudet och vågade inte kolla igen på en stund. Ingen av oss vågade rikti ta första steget att prata med varandra, men jag kunde inte hålla mig längre, utan gick fram och frågade dig något. Du svarade med ett leende på läpparna och vi kom in i någon tråkig konversation som egentligen var det bästa samtalet jag någonsin haft.
Vi pratade och pratade och till slut så tog det bara slut, du gick med dina kompisar och jag gick med mina. Vi skildes åt och jag tänkte jag tog iaf första steget. Att be om nummer eller annat var lite väl för snabbt.

Så jag gick hem och hade dig på tankarna hela tiden, jag hade fjärilar i magen när jag tänkte på dig. visste inte hur jag skulle fortsätta ha kontakt med dig hade panik var ledsen men samtidigt glad, alla känslor blandade i ett. Men jag gav upp och tänkte att det inte var lönt, det kommer aldrig bli "vi". Så jag skulle in och ta ett bad. Helt plötsligt får jag ett sms. Det var ett okänt nummer och detta okända nummer fick mig att hoppa av glädje, jag kände direkt på mig att det var du! Och det var de också. jag kunde inte beskriva min glädje till min kompis jag gick runt och tänkte på dig hela tiden 24h.

Vi började träffas regelbundet, vi tyckte om varandra skit mycket, det var som om vi var ämnade för varandra det bara klickade. Jag var lycklig han var lycklig, vi sket i vad andra tyckte och tänkte, fastän vi hade olika kulturer.
Men så kom dagarna och jag skulle resa. du bad mig att stanna men jag var tvungen. vi tog farväl av varandra och jag skulle vara borta i 2 månader, det kändes för jävligt ville inte lämna dig du var mitt allt! Och när jag redan satt i flyget så skickade jag sms och skrev " Vi ses om två månder igen, vi får hoppas att våra känslor inte försvinner" Vi smsade varandra varje kväll, och varje dag räknade jag dagarna tills jag skulle komma tillbaka till dig.
Så skickar du sms en dag och säger " Baby jag ska också resa"  jag blev så glad för din skull ville inte att du skulle tänka och räkna dagarna tills jag kom tillbaka. båda två fick iaf ha lite semester. och så åkte du.

På 3 veckor pratade vi inte, inga sms, ingen msn. visste inte var du var, och du visste inte var jag var. våra känslor förändrades.
Jag kom tillbaka och det gjorde du med, vi var kyliga mot varandra fastän vi inte ville, var försvann dem underbara känslorna och fjärilarna i magen som vi brukade få när vi pratade i telefon till 5 på morgonen? vad hade hänt?
Vi bråkade varje dag. Gjorde slut, blev tillsammans och så pågick det hela tiden.
Du tappade kontrollen sa till mig en massa saker ljög om var du var och jag orkade inte bry mig. Ändå kom jag tillbaka till dig och gav dig chanser, jag tycker om dig skit mycket men det är inte som första gången då jag kunde gett mitt liv till dig. Tyvärr jag kan inte vara utan dig du betyder för mkt<3

Vi finns här!
Berättelse nr 3
PS! sann historia, har ni berättelser som ni vill dela med er så kommentera bara eller skicka till min mail
 [email protected]

Kram Tina