Det har gått 9 år nu sen min pappa gick bort, tiden går så jävla snabbt att det inte är sant, känns som igår när han somnade in och skulle aldrig vakna igen.
Jag var så liten och visste inte hur jag skulle reagera. Dö eller tappa vettet?
Idag är jag en stor tjej men ändå har jag kvar något som tillhörde min pappa. jag var pappas lilla flicka och ingen fick dela på oss det var jag och han resten av livet. Men så blev det inte! resten av livet tog slut väldigt snabbt och han försvann.

Jag minns att jag brukade spendera hela dagen på rosengård centrum med min honom, vet inte varför jag ville vara där men jag tyckte om och umgås med min pappa där och tvingade honom ta mig ditt varje dag ändå om han inte orkade. När jag väl var där fick jag köpa den största glassen och sedan sitta och lyssna på hans konversationer med sina kompisar som jag aldrig förstod. Jag var helt enkelt en lycklig liten tjej som var ute med sin kära pappa.

Jag önskar verkligen att han vore vid livet nu. Han är en del av mitt hjärta, en del av mitt liv och min stjärna uppe på himlen som lyser så starkt. Jag vet jag har skrivit en massa text som ni inte kommer orka läsa men ville bara säga det och få ut allting jag känner just nu.
Det är hemskt när jag tänker på varje år jag fått gå igenom med den smärtan i mitt hjärta.
När jag sedan till slut efter ett år samlat mod och besökt hans grav var det aldrig lätt, alla tårar som jag varit tvungen att hålla tillbaka och mitt liv som passerat förbi utan en förälder.
 Jag älskar min mamma mest över allt på denna jord och jag skulle inte klarat av en dag utan henne. jag är evig tacksam till gud att jag har min mamma men hade lika gärna kunnat ha min pappa också. Varför skulle gud ta hans liv?. Men som sagt man får leva vidare för alla vi kommer dö någon gång. Frågan är bara när?

R.I.P min ängel <3





Kram Tina