Ibland har jag såna dagar där jag behöver släppa ut allt jag har inom mig och idag känner jag så att jag vill dela med mig något av mitt liv som påverkat mig kraftigt mycket, här kommer det.


I den härligaste och djupaste sömnen befinner jag mig i, när jag hör dom skrika och gråta. Jag blir paralyserad i hela kroppen och känner hur håret på armarna ställer sig upp. något var fel men vad? Tördes jag gå upp och kolla?


Datumet var den 17 oktober år 2001 när min pappa gick bort i en hemsk obotad död. Jag var endast 7 år men kände ändå då den stora sorgen inom mig.
Människor började ogilla mig för den personen jag blev efter att den här tragiska händelsen som inträffade.
Min aggressiviton tog över min hjärna och jag vägrade lyssna på någon.
Jag får oftast höra att jag har förändrats och att jag inte kommer långt med denna attityden.
Men det är inte mitt fel att jag blivit påverkad så starkt.
I och för sig har jag mina kompisar och familj men inte heller dom insåg hur sårad jag var. Hörde gång på gång att dom sa till mig "amen gumman vi förstår dig" när dom egentligen inte gjorde det.
I den sekunden ville jag bara ta till mig lite mod och skrika ut "NEJ DU FÖRSTÅR MIG INTE" men när man kollar på deras oskyldiga blickar så låtar man bara bli och stänger av allt omkring dig.

Eftersom jag var yngst av barnen älskade pappa mig mest och jag älskade honom, jag började inse att alla cellgifter tog död på honom och för varje dag blev han en annan person. jag tilltalade mig själv och hoppades att han skulle bli bättre.

Några dagar innan det hände satt jag med min pappa på ballkongen och jag frågade med stora ögonen medans jag kollade på honom
- Pappa?
Och han svarade med sorgsna ögon tillbaka
- Ja min dotter?
Då sa jag:
- Dör du så dör jag med :(

Han blev ledsen men samtidigt arg, hans dröm var att jag skulle fixa mig en bra framtid och ta hand om mamma. Kommer aldrig glömma hur han brukade trösta mig när jag var ledsen och när han köpte vad jag än ville. Det är så hemskt att nästan varje dag vakna och inse att han inte finns där längre utan ligger begravd under flera meters jord, där han inte exsisterar mer, men han lever i mitt hjärta fortfarande.

Jag går upp med lugna steg mot de gråtande rösterna och märker snart en kropp med ett vitt lakan över sig. Jag faller ner och gråter jätte mycket, min mamma tar tag i mig och kramar mig allt hon kan.
Jag vägrar kolla och sedan vända mig om. när mamma ber mig ta farväl av honom för sista gången bryter jag ner igen och faller på golvet.
Jag var så rädd, ville inte acceptera att min kära pappa hade gått bort vägrade förstå det.

Idag har jag blivit äldre och inser att jag inte kommer vakna och hitta honom i vardagsrummet utan att han finns i ett viktigare ställe,

Mitt hjärta :(

For my dad, Shemsedin..u shall live up to you name: Rest in peace my best angel!